ivartland

Öppnar groventré dörren. En stor dj..a hök sitter på en tunna och stirrar på buren med unghöns. Nej! Jag som släppt ut de stora hönsen i hönsgården idag. Rusar till hönsgården och tänker faan också, jag såg ju att Anders på bloggen ”Från Stockholm till vägens slut” haft besök av höken i sin hönsgård. Det borde jag tagit som en varning. Det är helt tomt och tyst i hönsgården. De ligger i en enda stor hög och trycker i ett hörn inne i hönshuset. De verkar vara oskadda men jag inser att två tuppar saknas. Hittar dem ute i skogen med hjälp av Molly. De är annars svåra att upptäcka där de ligger helt stilla och trycker i buskagen. Tupparna är livrädda och rusar hysteriskt vidare ut i skogen. Molly och jag har som vanligt olika åsikter om hur vi ska mota hem dem. Hon vill göra det på det roliga sättet. Dvs jaga på dem hit och dit. Jag vill få det gjort på det snabbaste och effektivaste sättet.

I skarpt läge är det så svårt tycker Molly och jag lyckas till slut i stressen blanda ihop ”stanna” och ”sakta”. Jag ser den svarta tuppen försvinna över berget och det sista jag ser är en glad Border Colliesvans vifta efter. Jag vrålar stannaaaa Molly. Hjärtklappningen slår till med dundrande fart. En liten biverkning av utmattningssyndromet som envist hänger kvar. Bara att sätta sig ned en stund. Hoppas att inga granar är hemma idag tänker jag. Vi måste höras vida omkring, jag som hojtar kommandon, Molly som skäller glatt och tuppen som kacklar av skräck: Jag döör, jag döör. Efter några varv i skogen lyckas vi mota hem tupparna, Molly och jag. Puh. Nu ska jag ta lite te och Molly få några goda hundkex.

/ Gunnel