ivartland

I dag när solen var framme några minuter passade jag på att göra rent hos hönsen. Några var modiga nog att gå ut.

De sprätte lite i marken närmast huset där det var barmark. Lite nytt grus till krävan hittade de säkert. Krävan är den muskelmage höns har som mal sönder frön och säd de äter. Gruset de äter hjälper till med malandet i muskelmagen. När de äter nytt grus förs de stenar som redan finns i krävan ut genom tarmarna, annars stannar stenarna kvar i krävan och fortsätter mala runt.

Sussexhönan struntade fullständigt i att gå ut i snön. Hon är stor och bastant, har överlevt 3 mårdattacker och är hur lugn som helst. Hon är så fin i fjäderdräkten men så har hon inte värpt på flera månader heller.

Den svarta hönan av rasien Spanier, henne tog jag bort också, precis som tuppen. Hon blev mer och mer knasig. Rädd för allt, sprang till skogs när jag skulle mota in dem på kvällarna, flaxade och var till allmän oreda i hönshuset. Så fort jag öppnade dörren till hönshuset på morgonen för att ge dem mat for hon som en hal tvål ut genom dörröppningen. Det verkade vara så jobbigt att ständigt vara så rädd för allt. Men både Isbartuppen och hönan är kvar. De är lite mer vaksamma och lite mer lättskrämda än Lohman och Sussex, men absolut inte så de är besvärliga.

Ha det bra!